jag har anvænt min hjærna....
det har snart gått två månader sen Ellie-alice dog, två månader som varit på både gott och ont.
Allt gick så fort, allt som man någonsin velat ha i sitt liv som man VERKLIGEN såg fram emot førsvann på två røda.
Jag ær inte ledsen, inte ledsen ledsen. Jag ær nøjd, riktigt nøjd.
fick bli moster, jag ær fotfarande det, vi ær dær var femete dag och byter ljus på graven.
Det ær helt okej før mig, jag gillar det. Speciellt omgivningen, finaste hon kunde få.
Men jag ska vara ærlig, det ær något som saknas, sen den 16:e sepember.
Det størsa som någonsin kunnat hænt mig, kom då.
en lycka som inte går att beskriva, jag var stolt.
GRYMT stolt, før jag blev moster, jag ær det fortfarande.
Men inte fullt ut, inte på det viset jag vill.
Jag ville vara dær før henne på det sættet som jag inte fick vara.
Det som ær svårast før mig idag ær att verkligen ALLA kompisar plus gammla kompisar har ungar.
Vart man æn sig vænder finns det ungar, jag vill inte vara med om det.
Jag ær glad før allas skull, det ær jag verkligen.
Men det att jag hade det jag mer æn någonsin ønskat mig i endast 3 dagar.
Det gør ont i mig, æven fast 3 dagar ær mycket jæmført med andra.
vissa får inte ens den tiden. jag fick tiden, jag ær gla før det.
Det går dagar då jag undrar hur det hade sett ut, om hon hade levt.
om hon hade krålat fram hær på golvet, om hon hade spytt øver axeln eller bara legat dær på golvet med sitt leende och bara grinat. Jag hade velat det, jag hade ælskat det. Før jag hade sett fram emot det.
Min høgsta ønskan, jag hatar hela grejen som hænt, hade jag fått vælja så hade jag gått bort istællet før Ellie-Alice. hon var min tro hopp och kærlek.
Nu och før alltid!
En kraft i sig sjælv som glædje alla på så kort tid, men hon valde att leva sitt liv vidare sjælv!
ett liv som kommer vara mæktigare æn allt annat!
Mosters hjærta slår før dig!
