Igåååååååår
Va jag och pappa hemma själva och titta på idol.
Vi prata om allt som hänt det sista, all helvetes jävla skit.
Det vi knappt pratar om längre i denna familjen är ellie-alice, den som betytt mest för oss alla.
Men igår prata vi om henne, världens finaste ängel.
Jag tror aldrig jag sett min pappa så ledsen som igår, hon var vårat ljus sken i livet och vi alla älska henne.
Att se ens föräldrar helt förstörda det är inte roligt, de skulle inte behöva se henne dö.
Ingen av oss skulle behöva se det, vi skulle varit först.
Men det blev inte så :/
Jag har nog aldrig saknat någon så mycket som jag saknar henne just nu, jag var och är så jävla stolt över henne.
Det jag hade sett fram emot är att se hennes första jul häääääääääääär på kärnmakaregatan 18,
men det händer inte.
Jag visste precis vad hon skulle få av mig, men jag kommer aldrig kunna ge henne det.
Det gör ont, jävligt ont.
Efter allt det här med henne, så har jag nog på ett sätt tappat gnistan igen.
Skolan är ett helvete att gå till, att springa runt och se glad ut är ett ännu större helvete.
Men det är ett måste, ibland vill jag bara springa och gömma mig.
Gräva ner mig eller bara försvinna för ett tag.
Få andas och hitta mig själv och mina drömmar igen.
Jag undrar oftast över vad meningen med livet är, men det finns nog ingen mening med det.
Man bara finns, hoppas och lever tills det är dags att försvinna.
Jag vill så mycket, men kommer ingen vart.
